Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995.
Lars Marcus
Enligt Livius var det 406 f. kr. som romarna gav sig in på sin dittills mest krävande uppgift, belägringen av Veji. Livius beskriver händelseförloppet i femte boken i sitt stora verk Från stadens grundläggning, och berättar där hur romarna var tvungna att samla sina resurser på ett sätt de aldrig tidigare gjort för att gå iland med sin föresats. Belägringen drog också ut på tiden; inte mindre än elva år skall det ha tagit att knäcka den etruskiska staden. Även om detta troligen är ett propagandanummer av Livius för att överdriva den romerska bedriften (han ser till att överträffa den tioåriga belägringen av Troja) måste vi förstå operationen som en stor kraftansträngning och ett riskabelt spel av den unga republiken. Vid den här tidpunkten är inte Rom den makt vi är vana att tänka oss; vad det senare världsriket ger sig ut för att erövra med sin egen existens som insats, är en stad (idag helt övergiven) som låg femton kilometer utanför Porta del Popolo och idag är sammanbyggd med Roms förorter.
Den som till slut når ett avgörande i den långdragna belägringen är Marcus Furius Camillus, kanske den första historiskt belagda personligheten i Roms historia. Romarnas framgång nås när de lyckas utnyttja en av Vejis vattentunnlar, etruskernas kända cuniculus, för att ta sig in i staden och överraska dess försvarare. Roms största militära bedrift så långt är ett faktum. En stad lika rik som Rom och med en minst lika högt utvecklad kultur är besegrad och alla de rikedomar, bördiga jordar och betydelsefulla handelsvägar som hör till den, faller i Roms händer. Det är en stor dag i stadens historia.
Men bara sex år senare drabbas Rom av ett av sina hårdaste slag, gallernas invasion. Runt år 400 f. kr. hade flera galliska stammar passerat alperna och tagit sig ned i Podalen där de blev ett allvarligt bekymmer för etruskerna. Deras härjningståg fortsatte söderut, över appeninerna och in i Etrurien och nådde slutligen Roms närhet. Romarna gick ut för att möta dem i strid men blev grundligt slagna vid Allia, strax norr om Rom. Gallerna kunde fortsätta och utan bekymmer inta den försvarslösa staden, vilken de härjade och brände i grunden. Romarna lyckades dock så småningom köpa sig fria och med Furius Camillus i spetsen jaga gallerna på flykten. Gallerna hade gett romarna en läxa, men liksom så många andra gånger, lärde de sig av motgången. Aldrig mer skulle staden få intas så lättvindigt; det skulle också komma att dröja 800 år till nästa gång.
Vidden av de galliska härjningarna kan, trots att de aldrig beskrivs i sig av Livius, förstås av andra skeenden han berättar om. När gallerhotet är avvärjt och det återstår för romarna att samla sig, bygga upp det som raserats och gå vidare, höjs röster som pläderar för att överge Rom. Staden tycks ha varit så förstörd att det framstod som ett rimligt alternativ att helt överge den och söka sig en ny och bättre plats. Den plats som då närmast självklart föreslås är Veji! Tanken ger onekligen upphov till en lätt ilning genom vår västerländska historia; ett Rom inte beläget i Rom utan i Veji. Femton kilometer är inte långt, men Rom skulle inte ha varit den stad vi idag känner.
Återigen släpper Livius in Marcus Furius Camillus på scenen för att spela hjälterollen. Han blir tvungen att, som Livius säger, rädda staden en andra gång, den här gången inte med svärd utan med ord. Inför folkförsamlingen höll Furius Camillus ett långt tal till försvar för att stanna i Rom. Han utnyttjar då sin position som stadens räddare för att röra romarnas känslor för sin hemstad och formulerar en rad retoriska poänger för att övertyga dem. Varför hade de försvarat staden med sina liv om de i segerns stund själva skulle överge den? Skulle de själva än mer i grunden ödelägga sin stad än vad fienden förmått? Och om de övergav staden och senare någon av deras gamla fiender, volsker eller ekver, skulle bestämma sig för att flytta dit, skulle då dessa vara romare och de själva Vejiter? Hans tal skall ha rört alla i grunden.
Men om nu inte Furius Camillus skulle ha lyckats omvända sina romerska bröder, om Rom verkligen hade flyttats till Veji? Vilken stad skulle Rom då ha varit, och hur skulle den ha formats under sin långa historia? Vi får naturligtvis även tänka oss det påvliga Rom under renässans och barock förflyttat, liksom huvudstaden för det moderna Italien. Detta historiska ögonblick ger oss möjlighet att reflektera över något grundläggande för alla städer, platsens betydelse. Vi förbinder Rom mycket starkt med sin specifika plats. Det är svårt att tänka sig Rom utan Tibern och kanske ännu svårare att tänka sig den utan sina mytomspunna sju kullar. Platsen där Rom ligger är så starkt förknippad med staden att vi identifierar dem med varandra. Men Rom - platsen, vilken så att säga ligger under Rom - staden, är ju inte riktigt samma sak. I princip skulle vi kunna tänka oss Rom förflyttat till någon annan plats och ändå få det romerska dramat att spela upp sig. Staden skulle ha sett helt annorlunda ut men, så att säga, ändå kunnat utföra samma historiska dåd. Det är detta Veji kan hjälpa oss att belysa.
Veji erbjuder en helt annan situation än Rom; platserna är närmast varandras negationer. Där Rom karakteriseras av sina kullar och dalar, kännetecknas Veji av en stor och jämn platå omgiven av djupa raviner. Där man i Rom ständigt befinner sig på väg upp eller ner för backar, beskriver promenader i Veji ett plant framåtskridande. Även det för alla städer helt nödvändiga vattnet beter sig på diametralt motsatt sätt i Veji respektive Rom. Där det i Rom med stor kraft löper rakt igenom stadens vitalaste delar, kringlöper den stadsplatån i Veji i djupa flodfåror.
Men om platserna som naturformationer närmast är varandras motsatser har de andra förutsättningar som är mycket lika. Vejis omland var under antiken omtalat som lika rikt och bördigt som Roms, om inte rikare. Likaså skulle devisen, alla vägar bär till Rom, lika gärna kunna appliceras på Veji. Här samlades liksom i Rom en stor mängd betydelsefulla vägar, vilka gjorde staden till en knutpunkt i förbindelserna mellan det etruriska kärnlandet och de sydliga etruskiska kolonierna i Campanien och grekerna söder därom. Även passagen över Tibern kan återfinnas i Veji. Om platsen för Rom var den första uppför Tibern vid vilken floden kunde korsas, var den andra Fidene, något norr därom. Fidene var knutet till Veji både politiskt och med goda vägar. Om man valde att passera Tibern vid Fidene istället för i Rom, vilket under lång tid hade varit det brukliga, kom man naturligt också att passera Veji. Storleken på Vejis stadsplatå sammanfaller också ungefärligen med storleken på det område som romarna stakade ut när de efter gallernas härjningar, byggde Roms första försvarsmur.[1]
Veji har alltså en mängd goda förutsättningar för en stadsbildning, så även om det inte är rimligt att tänka sig att det vore möjligt att flytta Rom vart som helst utan att därmed i grunden förändra historiens gång, så framstår ändå Veji som en möjlig plats för en sådan förflyttning. Veji ger oss då en fantastisk möjlighet, platsen bjuder in oss att göra det omöjliga, att besöka Rom före Rom! Många städer beröms för sitt tilltalande läge, för sin situation i ett vackert naturlandskap. Trots det ges aldrig möjligheten att besöka detta landskap, staden har redan förändrat det i grunden. Hur mycket vi än talar om Roms sju kullar är det nog få Rombesökare som sett eller upplevt dem. Veji ger oss den möjligheten, möjligheten att besöka ett stadslandskap befriat från sin stad. Vi kan vandra över Vejis övergivna stadsplatå, närma oss dess kanter, klättra i de djupa raviner som leder ned till dess flodfåror och under tiden föreställa oss hur en stad skulle ha gestaltat sig där.
Om man på det sättet vågar sig på att tänka Rom i Veji, kan man naturligtvis föreställa sig oändliga scenarier. Vissa saker verkar dock troligare än andra. Att murarna skulle kvarstå på samma sätt som under etruskiskt styre verkar självklart, de beskriver den lämpligaste försvarslinjen helt enkelt. Med detta skulle följa en serie portar som också med högsta sannolikhet skulle överensstämma med de etruskiska, så många alternativ finns inte. Att den fristående klipplatå, som idag kallas Piazza d’Armi, skulle kunna bli en ersättare för Capitolium och bli stadens religiösa centrum verkar heller inte långsökt. Vidare kan man tänka sig att Forum skulle finna sin naturliga plats på den centralt belägna höjdpunkt på platån, där många av de vägar som löper in i staden möts. En motsvarighet till Forum Boarium skulle man kanske finna innanför porten i nordväst, där staden är mest lättillgänglig och varutransporter faller sig naturligast.
Spekulationerna och fantasierna skulle naturligtvis kunna fortsättas och även innefatta scenarier för Konstantins basilikor, det krympta medeltida Rom, påvarnas kyrkobyggen och så vidare. Men en poäng är redan uppnådd med en grov skiss av en förflyttning av det republikanska Rom till Veji; det går att tänka sig ett Rom på en annan plats än vid Tiberkröken. En separering mellan två olika företeelser är gjord: platsen Rom, vilken romarna skulle kalla locus och staden Rom, vilken de skulle kalla urbs. Vi kan inte förstå en stad som given enbart av sin natursituation. En stad är något annat, eller snarare mer än en plats.
[1] J.B. Ward-Perkins, Veii: The Historical Topography of an Ancient City, Papers of The Brittish School at Rome 39, 1961.