Tidskriften Arkitektur, nr 4, 2005
Lars Marcus, Daniel Koch
Det är märkligt hur ofta vi talar om det vi brukar tala om, istället för det vi behöver tala om. I debatten om Slussen till exempel är det i huvudsak två ståndpunkter som kommer till uttryck. Enligt den ena har Slussen allvarliga tekniskt konstruktiva skador, varför den bör rivas och ge plats för något nytt. Enligt den andra har Slussen påtagliga kulturhistoriska värden, varför den bör bevaras till så stora delar som möjligt. Men i praktiken bygger vi vare sig för att visa vårt tekniska kunnande eller för att ’skapa kulturhistoria’. Vi bygger för att ge rumsligt stöd åt någon form av användning eller bruk. Om detta talas det dock ytterst sällan idag. Det är märkligt eftersom arkitekturen både som konstform och samhällsfenomen här har unik sprängkraft.
I vårt moderna samhälle rör vi oss ständigt i arkitektoniska miljöer. Detta är inte så oskyldigt som det kan verka. Till skillnad från andra konstformer representerar arkitekturen inte verkligheten så mycket som konstituerar den. Arkitekturen sätter på ett ytterst påtagligt sätt gränser för hur vi rör oss genom till exempel våra arbetsplatser eller genom stadsdelarna där vi bor. Den för oss därigenom samman med vissa människor medan den ytterst bestämt ser till att vi inte möter andra. Därmed bidrar arkitekturen till att om och om igen återskapa och upprätthålla grundförutsättningarna för vad som sker. Det gör att vi kan beskriva arkitekturen som performativ. Det är denna inneboende egenskap hos arkitekturen vi behöver tala mer om.
Om vi ökar vårt medvetande om detta kan vi lättare förstå hur arkitekturen kan ge så dubbla budskap. Ta en plats som Hötorget, en smått komisk ansamling av anspråksfull arkitektur. Men det är inte så mycket detta högdragna anslag vi förknippar med platsen, utan dess bruk som handelsplats och vardagligt stadsrum för stockholmarna. Det innebär inte att arkitekturen inte spelar någon roll här. Tvärtom är det hur Hötorget är utformat och sammanlänkat med angränsande gator och platser, vilka i sin tur har särskilda relationer till staden i övrigt, som gör att just detta användande, detta skeende eller denna performance om vi vill, äger rum just på Hötorget. Stockholms innerstad är en subtil arkitektonisk skapelse som skapar specifika förutsättningar för skeendet just på Hötorget. På samma sätt skapar den förutsättningar för andra skeenden på andra platser. Det handlar i genuin mening om arkitektoniska effekter.
Det är denna sida hos arkitekturen som saknats i diskussionerna om Slussen. Kanske är det till och med därför det varit så svårt att komma till ett avgörande. För när det gäller Slussen är det alldeles tydligt att den i stora stycken leder till oönskade situationer för oss som använder den. Det finns många platser och passager där man tvingas röra sig genom rum som är direkt obehagliga, inte bara för att de underhålls dåligt, utan därför att de är utformade och sammansatta på ett sätt som ger upphov till obehagliga skeenden. Ofta är man till exempel tvungen att röra sig i ensliga passager med begränsat synfält, vilket i detta starkt urbana sammanhang kan upplevas hotfullt. I andra fall tvingas man trängas med så mycket människor att paniken känns nära.
Det vore absurt att riva och återuppföra Slussen enkom på kulturhistoriska grunder om vi finner att den till stora delar utgör ett hinder snarare än ett stöd i stockholmarnas vardagsliv. Om den däremot med vissa ombyggnader kan fungera som ett sådant stöd kan kostnaderna för ett återuppförande vara helt försvarbara.
Tanken om det performativa sträcker sig naturligtvis långt utanför Slussen och frågan är om det inte är i det performativa vi ser arkitekturens framtid. Det vill säga en fördjupad förståelse av det som är genuint originellt i arkitekturen, nämligen möjligheten att skapa nya världar. Inte bara scenografin för sådana utan själva skeendet i dem; inte i detalj men grundförutsättningarna. Under lång tid har vi försökt få arkitekturen att tala, det vill säga arbetat med det representativa, men ligger inte dess verkliga natur i handling, det performativa. Här finns oanade möjligheter till ny arkitektur. Men för att få tillgång till dem måste vi börja tala om annat än det vi brukar.
Figur 1. Det vinnande förslaget till senaste tävlingen om Slussen utfört av Nyréns arkitektkontor. Liksom de flesta presentationer av arkitekturprojekt blandar bilden det faktiska arkitekturförslaget, som huvudsakligen handlar om arkitekturens representativa sida, med dess effekter, som huvudsakligen handlar om dess performativa sida.
Figur 2. Vi kan lyfta fram det performativa i bilden och fråga oss två essentiella saker om arkitektur. Är detta den performance vi önskar oss och vad är det som säger att det är just denna performance som förslaget kommer att ge upphov till? Det första förefaller vara en ideologisk fråga som berör alla stockholmare. Den andra en kunskapsfråga som främst berör arkitektkåren.
Figur 3. Inom forskningsinriktningen space syntax har man gett sig i kast med att vetenskapligt underbygga förutsägelser av arkitekturens performance. I så kallade integrationsanalyser, där den inbördes tillgängligheten mellan alla ingående rum i ett rumssystem analyseras, har man påfallande väl lyckats fånga hur människors rörelser fördelar sig i ett rumssystem. Gör vi en sådan analys av förslaget ovan får vi ett helt annat resultat än i dess illustration. Vår slutsats är inte att Nyréns gjort fel utan att arkitekterna står inför en utmaning, nämligen att till fullo skaffa sig kunskapen att på allvar införliva det performativa i arkitekturen.