Replik i Tidskiften Arkitekten, nr 12, 2016
Lars Marcus
Pär Eliaesons och Tor Lindstrands replik på Rikard Stark och Eva Tenow är mycket typisk för vår tid. Vi har helt enkelt vant oss vid en stadsbyggnadsdebatt oförmögen att hantera sitt centrala ämne, stadens byggda form. Jag skulle lika gärna kunna kritisera S och T:s argumentation om täthet men den frågan har jag och Meta Berghauser Pont utvecklat på annat håll (Arkitektur nr 3, 2015). Här vill jag ifrågasätta den bekväma tankefiguren att öppenhet är lika med frihet.
Problemet här är stadsformens inneboende dualitet (jfr. Arkitekten nr 2, 2012). Byggd form kan naturligtvis likt en text tolkas varför det ä sant att den uttrycker något, bär på en mening, säger något. Men det är samtidigt erkänt svårt att här med någon större precision uttyda ett budskap. Att stanna vid denna sida av stadens form leder sällan långt. Mer fuktbar är den sida som gör något, där stadsformen konkret skapar avstånd och närhet; hindrar eller stöttar oss i vår vardag. OM man inte förmår skilja dessa sidor, ser man inte hur stadsformen kan säga ett men göra ett annat.
Det är denna förmåga som genom historien gjort stadsbyggandet till en naturlig förlängning av politiken med andra medel. Den öppenhet E och L avläser i förortslandskapet skapas med hjälp av avstånd; avstånd mellan hus och hus, mellan gata och hus, mellan stadsdel och stadsdel. Konsekvensen blir avstånd mellan människor och mellan människor och stadens tillgångar.
På detta sätt skiljer avstånd människor från människor och människor från resurser på ett sätt vi brukar förknippa med ett annat formelement, nämligen murar. Skillnaden är att avstånd och gleshet inte synliggör detta utan istället låter sig tolkas som öppenhet. Tricket är då fullbordat; de avstånd som likt murar skiljer människor åt framträder som öppenhet; stadsformen säger ett och gör något annat.
Sätt nu detta i relation till en specifik problematik, till exempel våra storstäders omfattande segregation och ställ sedan frågan: är ytterstaden verkligen ett landskap av frihet?
Jag menar att förortslandskapet på detta sätt har lyckats bygga upp en chimär av godhet som förlett många samtida debattörer att dra ut i missriktad strid. Det är tydligt hur detta beror på en böjelse för språket som gör oss lyhörda för vad formen säger men blinda för vad den gör. Vad vi behöver är inte att se stadens form som ett språk, vad vi behöver är ett språk som fångar stadens form.