Appendix till artikel av Mikael Askergren i Kritik, nr 32, 2016
Lars Marcus
Hej, jag har tagit mig friheten att skissa på en definition av urbanitet bara för att visa på ungefär hur jag menar. Den behöver inte accepteras utan utgör som sagt bara en illustration av hur det skulle kunna se ut. Min poäng är att ett mått av urbanitetens fysiska uttryck såsom fastighetsgränser måste motsvaras av en definition av vilken social effekt detta bidrar till.
Antagande 1: Människan existerar och utvecklas i nära samband med den fysiska miljön, vilken hon kontinuerligt formar och anpassar för sina syften (kan underbyggas av antropologin).
Den fysiska miljön utgör därmed en form av teknologi varmed hon ger riktning och söker stöd för sin egen utveckling. Detta betyder i förlängningen att den mångfald samhällsformer som människan genom historien skapat alltid tagit stöd i den fysiska miljön för att kunna etableras och upprätthållas. Det olika bebyggelsemönster vi kan identifiera genom historien har därmed inte bara en teknisk orsak som handlar om att rationellt lösa vardagliga problem utan representerar i lika hög grad olika samhällsideal, där den fysiska miljön genom sin rumsliga struktur definierar, sorterar och sätter sociala grupper i specifika relationer till varandra i enligt med specifika samhällsideal.
Antagande 2: Alla samhällssystem karaktäriseras av två grundläggande relationer, dels relationen mellan enskilda intressen, dels relationen mellan enskilda intressen och gemensamma intressen (kan underbyggas av sociologin).
Utifrån antagande 1 kan vi dra slutsatsen att alla mer komplexa bebyggelsemönster skapade av människan, som till exempel städer, behöver hantera dessa två relationer. Detta sker genom att etablera två kategorier av fysiska rum, dels en serie rum där enskilda intressen kan ta plats och utvecklas relativt ostörda av andra enskilda intressen, dels ett rum där gemensamma intressen kan manifestera sig. Den första kategorin av rum har då funktionen att etablera och skydda olikheter i samhället medan den andra kategorin har som uppgift att identifiera och ge plats år likheter.
Antagande 3: Relationen mellan hur mycket en viss samhällsform är redo att investera i rum för individuella intressen och rum för gemensamma intressen återspeglar i vilken grad det ser samhället som en produkt av individers handlande eller individen som en produkt av samhället (nytt påstående).
Antagande 2 ger vid handen att städer som ger stort utrymme åt många enskilda intressen och betydligt mindre åt gemensamma intressen har en starkare tro på individen och dess förmåga att lösa sin situation och endast ser en begränsad del av samhället omfattas av gemensamma intressen, något vi känner igen från det samhällsideal som vi brukar beskriva som liberalism, medan städer som ger stort plats åt gemensamma intressen och betydligt mindre för olika individuella intressen uppfattar individen som relativt svag och som något som först kommer till sin rätt i en större gemenskap, något vi känner igen i det samhällsideal vi brukar kalla socialism.
Definition av urbanitet: Städer är tydliga exempel på antagande 1, där vissa bebyggelseformer sades vara bärare av specifika samhällsideal. I allmänna ordalag utmärker sig städer från andra bebyggelsemönster genom sin ovanligt höga bebyggelsetäthet som möjliggör ovanligt stor närhet mellan människor. Den sociala effekten av denna spatiala karaktäristik är att den möjliggör stor differentiering mellan individer, exempelvis genom specialisering och arbetsdelning, eftersom den närhet som staden som rumslig artefakt erbjuder återskapar den samhälleliga helhet som denna differentiering riskerar att slita isär. Det är denna socio-spatiala dualitet av stor rumslig närhet och stor social differentiering som vi brukar beskriva som urbanitet (kan underbyggas exempelvis av sociologen Emile Durkheim’s teorier).
Urbanitet är således ett socio-spatialt begrepp som beskriver hur vissa fysiska bebyggelsemönster medverkar till vissa sociala situationer vilka präglas av stor närhet och differentiering mellan människor. Inom detta fält finns dock utrymme för variationer. Vissa städer tenderar att premiera rum för individuella intressen och andra rum för gemensamma intressen; mer rättvisande är kanske att säga att städer under olika historiska skeden och deras specifika samhällsformer tenderar att premiera än det ena än det andra. Men vi kan också sluta oss till att det finns en gräns för hur mycket en stad kan premiera det ena på det andras bekostnad innan den förlorar sin urbana karaktär. Var denna gräns gå är en empirisk fråga och för att besvara den behövs ett mått varmed man kan mäta det urbana enligt ovanstående definition.
Ett sådant mått skulle kunna baseras på de rum vi diskuterade ovan för enskilda respektive gemensamma intressen. Sådan rum etableras ofta i form av fastighetsindelning där vissa fastigheter är enskilda intressens domän och andra gemensamma intressens domän. Denna fastighetsindelning ger upphov till två kategorier av gränser, fastighetsgränser mellan olika enskilda intressen, vilket här beskrivs som inre fastighetsgräns (α), och fastighetsgränser mellan enskilda intressen och gemensamma intressen, vilket här beskrivs som yttre fastighetsgräns (β). Den grad vilken en viss stad premierar enskilda intressen framför gemensamma intressen och därmed ger uttryck för ett visst samhällsideal skulle då enkelt kunna mätas som kvoten mellan mängd inre fastighetsgräns (α) och mängd yttre fastighetsgräns (β). Denna kvot skulle då kunna beskrivas som ett urbanitetstal, med formeln: u=α/β.