Appendix till artikel av Mikael Askergren i Kritik, nr 37, 2018
Lars Marcus
U-tal verkar fånga en synnerligen känslig punkt i samhället med ytterst sparsmakade medel; hur mycket ett samhälle är villigt att investera å den ena sidan i gränser mellan olika individuella aktörer och å den andra i gränser mellan individuella aktörer generellt och det kollektiva. Kvoten däremellan blir en slags vågskål som mäter hur långt ett samhälle driver individuella kontra kollektiva intressen, ett mycket vackert mått, ett slags samhällsvetenskapens E=MC2.
Men handlar det om urbanitet, vilket jag var inne på i mitt appendix till din tidigare artikel. De förefaller mig som att det fångar något mycket generellare, där det är avgörande på vilken skala man använder måttet. Se bilden på gränslandet mellan Österrike och Slovakien, där det österrikiska jordbrukslandskapet karaktäriseras av en mångfald åkerlappar på det sätt som vi känner igen från hela Västerlandet, medan vi i Slovakien ser ett av juridiska gränser obrutet landskap som endast delas upp av naturlandskapets element.
Är då Österrike som land mer urbant än Slovakien? I din tolkning är det förmodligen det, om vi tänker oss att samma mönster går igen i Slovakiens, eller snarare gick igen i det tidigare Tjeckoslovakiens städer, men här på landet; skall vi kalla det urbant. Jag tror då att u-talet snarare fånga något ännu mer generellt än bara urbaniteten i städer, vilket som jag skrev i det tidigare appendixet, är en benämning jag har lite svårt med. Snarare fångar u-talet något än mer grundläggande i våra samhällen, en slags barometer på hur mycket vi är benägna att främja individuella eller kollektiva krafter – politikens själva spelplan.