Replik i Arkitekten, nr 1, 2017
Lars Marcus
Jag är inte säker på vad Eliaeson och Lindstrand lägger i ord som ’abstrakt och ideologisk’ men när deras inlägg visar sig bottna i ny-sanningen att allt stadsbyggande kan delas in i innerstad (kvartersstad) och ytterstad (öppen bebyggelse) där den förra är ond och den senare god är det svårt att inte vilja bli mer ’konkret och analytisk’. Min kritik var nämligen inte en ideologikritik (för innerstad mot ytterstad) utan en kunskapskritik (om du påstår att ytterstaden präglas av frihet får du också lov att visa att det är så). Att jag ifrågasätter ogrundade antaganden om förortslandskapet betyder inte att jag inte kan se kvaliteterna i detta stadsbyggande eller att jag menar att ”kvartersstaden” är svaret på allt. Jag söker tvärtom en mer initierad och nyanserad stadsbyggnadsdebatt.
Nu handlar min reaktion inte så mycket om Eliaeson och Lindstrand utan tillståndet inom arkitektur och stadsbyggnad mer generellt. Saker har hänt och vårt kunskapsfält befinner sig idag i centrum av de stora samhällsfrågorna. Globalt ser vi en oerhörd urbanisering där bara hälften av 2030 års beräknade stadsyta ännu är byggd. Vilken form denna bebyggelsemängd utan tidigare motstycke kommer att ta blir avgörande för alla stora utmaningar som vår planet står inför: social rättvisa, ekologisk hållbarhet och framtidens jobb (levebröd). Det är därför inte längre okej att surfa runt på modesanningar som att öppen bebyggelse skapar frihet (eller att ”kvartersstad” skapar ”stadsliv”). Den slags parkour-urbanism där det är upp till brukaren att tolka och komma på vad arkitekternas skapelser skall användas till (något inte bara Eliaeson och Lindstrand gömmer sin handfallenhet bakom) är helt enkelt inte charmig när en krisande omvärld knackar oss på axeln och ber oss hjälpa till.