Area, nr 1-2, 2000
Lars Marcus
Vad var det som hände egentligen? Som ett par nyantagna och entusiastiska arkitektelever grabbade de pennan och började med egna planskisser peka ut framtiden för Stockholms och kanske Sveriges ondaste stadsbyggnadstå. Ingen tog det på allvar, i alla fall inte jag. De såg så glada ut, närmast naiva, samtidigt som det de gjorde egentligen var ytterst arrogant. Att de ställde sig bakom den populistiska strömningen att Sergels Torg var fult och borde åtgärdas – en populistisk strömning som visade sig ha dålig folklig förankring – var en sak. Men att de själva skulle sätta igång och skissa på konkreta planförslag, om än inte helt på allvar, det bröt mot alla tabun. Att den politiska makten så direkt kliver in i de professionellas kadrer för att visa hur slipstenen ska dras för tanken till England och Prins Charles. Peka ut målen ni, men lämna medlen till oss, kan man höra stadsarkitekterna unisont sjunga. Nu föreföll dock resultatet så valhänt och därmed ofarligt att reaktionen snarare blev löje än vrede.
Figur 1. Stella Fare och Mikael Söderlund med sin skiss till omdaning av Sergels torg.
Det besvärande i den här historien är dock att efter det att de olika tävlingsrundorna med flera av våra namnkunnigare arkitekter samt en del självutnämnda förslagsställare fått sin chans, så framstår det allt tydligare hur ”arkitektkontoret” Fare-Söderlunds förslag till omdaning av Sergels Torg helt enkelt är det bästa. Det är inte bara bra, utan vidgar synfältet genom att även på ett principiellt plan skilja sig från övriga förslag. Jag inser naturligtvis att jag riskerar att övertolka deras hastiga skiss, men jag menar faktiskt att deras förslag är ett exempel att lära av.
Figur 2. Tolkning av Fare-Söderlunds förslag till ny bebyggelse vid Sergels Torg.
En sak måste sägas genast. Är det så att vi anser att Sergels Torg så långt möjligt bör bevaras som ett storslaget arkitektoniskt verk av sin tid, något det onekligen är, då är naturligtvis Fare-Söderlunds förslag förödande. Men det är mer eller mindre även de andra förslag vi sett. En förutsättning för att se poängerna i deras förslag är alltså att vi anser att något bör göras, framför allt för att bredda Sergels Torgs användning både innehållsligt och över dygnet.
Vad föreslår då Fare-Söderlund. Ja, det är ju inte alldeles tydligt med tanke på det rudimentära material de lämnat. Men som jag ser det bygger deras förslag på en lika enkel som blasfemisk tanke. Ersätt den lägre delen av Sergels Torg med ett nytt stadskvarter. Tanken är naturligtvis fullständigt upprörande om man vill bevara det karaktäristiska med det nuvarande torget; de två nivåerna, trappan, Baertlingmönstret och halva Kulturhusets svepande glasfasad försvinner, men om man låter tanken sjunka in framstår det allt tydligare hur ett sådant grepp skulle ladda platsen med möjligheter för en intensivare och mer blandad användning. Jag vill helt enkelt påstå att förslaget förändrar Sergels Torg från ett symbolbärande tomrum, till en användbar plats.
Låt mig göra en utvikning för att förtydliga vad jag menar. Talar vi om platser i staden tänker nog de flesta av oss på något torg som gjort starkt intryck på oss. Torgbildningar av mer traditionellt slag, med klart definierade väggar i form av omgivande bebyggelse, har sedan det postmoderna genombrottet också blivit regel i stadsbyggnadsprojekt. Här tycks dock en sammanblandning lura. I våra städer har det traditionellt funnits två slags torg. Det ena är handelstorget med intensiv ekonomisk aktivitet. Det andra är det ceremoniella torget, ofta i anslutning till kyrkan, palatset eller rådhuset. Det är då också uppenbart att dessa torg har olika funktioner, det förra en ekonomisk och vardaglig funktion, det senare en symbolisk högtidsfunktion. Förenklat kan vi säga att handelstorget används under veckan och det ceremoniella på söndagarna.
Men detta är inte bara en skillnad i funktion utan med nödvändighet även i form. Handelstorget är i allmänhet en i stadsväven mycket välintegrerad ursparning omgiven av relativt anonym bebyggelse. Men det är samtidigt en ursparning avsedd att bebyggas; inte med permanenta hus men väl med tillfälliga byggnadsverk i form av handelsstånd m.m. Därför ska vi inte se handelstorget som en obebyggd plats utan som den kanske intensivast bebyggda platsen i staden, en plats som brukades så intensivt att det inte fanns möjlighet för bebyggelsen att permanentas eftersom den ständigt måste anpassas och byggas om. Ett bra exempel är det Sergels Torg närbelägna Hötorget. Handelstorget bör således ses som en förtätning eller intensifiering av stadsväven, inte en paus eller andhämtning.
Det ceremoniella torget däremot kan ofta vara beläget mer avskilt i stadsväven och är i allmänhet starkt samkomponerat med någon monumentalbyggnad. Dessa öppna platser är heller inte avsedda att bebyggas ens i handelstorgets bemärkelse. Tvärtom ska de hållas tomma, möjligen accentueras med hjälp av monument, för att ge plats åt parader och processioner eller bara ge utrymme för maktens bebyggelse att komma till fullödigt uttryck. Här är det verkligen fråga om ett brott i stadsväven, en paus. Ett exempel i Sergels Torgs närhet kan vara Gustav Adolfs Torg.
Även om detta kan tyckas vara en väl långt driven renodling – det finns naturligtvis mellanformer – så kan den vara principiellt klargörande. I de två typerna används nämligen rummet på olika sätt för att uppnå olika resultat. En fundamental egenskap hos rummet är nämligen att vi å den ena sidan visuellt kan överbrygga stora avstånd i det, vilka å den andra sidan skulle innebära stora ansträngningar att kroppsligen överbrygga. Detta är en grundläggande egenskap hos rummet som begränsar vad som är möjligt att åstadkomma med det, men som just därför varit möjlig att utnyttja på olika sätt genom bebyggelsehistorien.
I det vardagliga bruket av staden är det framför allt att kroppsligen överbrygga rumsliga avstånd som står i centrum. Vi kan exempelvis ha ett antal ärenden vi vill hinna med att utföra under lunchen. I dessa kroppsliga förflyttningar är vi naturligtvis hjälpta av att vi visuellt kan överblicka mer än vad vi omedelbart kan nå, men kroppsliga avstånd i sig är och förblir besvärande i detta sammanhang. Handelstorget är då inget annat än ett rumsligt svar på detta. På en strategiskt belägen plats i staden ges utrymme för en stor mängd försäljare så att de nära varandra kan erbjuda sina varor. Här bidrar även torgbebyggelsens tillfälliga och enkla karaktär till att minska avstånden.
Det är därför också lätt att se att de ceremoniella torgen med sina tomma avstånd, till vardags kan sägas vara i vägen och därför ofta getts mindre strategiska lägen i staden; de har så att säga hänvisats till platser vi har tid att söka upp om söndagarna. De ceremoniella rummen är helt enkelt svar på något annat. Palatset ges ett frilagt omland, kyrkan en processionsväg fram till dess port, rådhuset en förplats. I samtliga fall är avsikten, tvärtemot fallet med handelstorget, just att skapa ett kroppsligt avstånd. Vi ska inte ha nära till dessa byggnader, däremot ska byggnaderna ha nära till oss! Med förplatser, frilagda omland och monumentalgator gör sig dessa byggnader nämligen ständigt påminda i staden, även om vi själva inte omedelbart kan nå dem. Se här även en orsak till att de ofta förses med torn eller kupoler, väl synliga över staden.
Vi kan alltså i det ena fallet se hur rummet används för att åstadkomma kroppslig närhet så att ekonomiskt såväl som socialt utbyte effektivt kan äga rum; rummet kan sägas användas produktivt. Detta skulle jag vidare vilja påstå är grunden till våra städer överhuvudtaget, just att föra samman människor så nära varandra som möjligt för att de ska kunna dra nytta av varandras kunnande och därmed förbättra sin levnadssituation. Vi kan säga att detta är stadens grundläggande funktion och att det är den som förklarar dess traditionella form. Staden har organiserats så att vi kroppsligen får så nära som möjligt till dess olika delar.
I det andra fallet kan vi se hur rummet används med närmast motsatta avsikter. Här skapas en visuell närhet men som inte motsvaras av en kroppslig sådan. Tvärtom används de ceremoniella platserna för att symboliskt kommunicera vissa maktcentras närvaro i staden. Rummet kan sägas användas reproduktivt i meningen att staden i det här fallet ordnas så att jag visuellt påminns om den rådande samhällsordningens symbolbyggnader utan att jag kroppsligen uppsöker dem. I detta ligger inte någon värdering, vår tid behöver medel att reproducera sig med i lika hög grad som tidigare samhällen. Avsikten är att visa på de principiella skillnaderna så att olika stadsbyggnadsförslag inte väcker falska förhoppningar, det vill säga peka på hur den ena rumsliga konstellationen inte kan utföra den andras arbete.
Det är i anslutning till ovanstående resonemang jag anser att åtminstone ett av Sergels Torgs problem står att finna; på Stockholms mest välintegrerade plats har man placerat ett ceremoniellt torg. Därmed skapas stora kroppsliga avstånd i ett läge där vi i allmänhet söker det motsatta. Trots att det myllrar i torgets kanter beroende på platsens extremt välintegrerade läge, representerar den öppna platsen i sig ett avstånd som ytterligare förstärks av att torget sträcker sig över två nivåer. Vi kan således lätt överblicka torget och slås av vad 60-talets Sverige förmådde, men behöver vi kroppsligen överbrygga det för att exempelvis ta oss mellan Åhléns och NK, utgör torget en besvärande transportsträcka.
Traditionellt har så arkitekter framför allt varit verksamma när det kommit till de ceremoniella rummen, det är där deras kunskaper har efterfrågats för att nå så effektfulla iscensättningar som möjligt. Traditionen tycks dock leva kvar. Även idag när det blir aktuellt att gestalta stadens platser åker den ceremoniella rekvisitan oreflekterat fram. Så är det även med de förslag till förändringar av Sergels Torg vi sett. Där är det åter de kroppsliga avstånden och de visuella sambanden som är viktiga, inte den kroppsliga närheten. Det jättelika tomrummet framför Kulturhuset måste därför till varje pris bevaras. Man förstärker det med omgärdande bebyggelse, accentuerar det med torn eller skulptural form, man till och med bygger tak över det som om det skulle kunna fara illa av väder och vind.
Det är här jag menar att Fare-Söderlund gör något principiellt annorlunda. De ger sig fräckt nog på att radera ut detta tomrum, minska det visuella fältet, försvåra för det symboliska utspelet. Istället etablerar de en kroppslig närhet så att det inte bara är torgets kanter som utgör målpunkter utan även torget i sig i form av det nya stadskvarteret. Återigen; torg är i sig inga attraktionspunkter, det är först när de bebyggs på ett eller annat sätt, såsom på Hötorget, som de blir det. Genom att bebygga delar av Sergels Torg ökar således närheten dramatiskt och får i alla fall mig att se stora möjligheter i de sträckningar av Drottninggatan och Klarabergsgatan som därmed bebyggs på båda sidor, liksom den nya gata som uppstår längs Kulturhuset. I synnerhet om vi helt eller delvis tänker oss ett för omgivningen nytt innehåll i kvarteret såsom bostäder. Samtidigt behålls ju stora delar av det symboliska uttrycket hos platsen. Superellipsen med Öhrströms glaspinne finns kvar, men får nu stöd av en östvänd fasad som ger platsen mer rimliga proportioner och ett blickfång nerifrån Hamngatan. Och i Kulturhusets fasad uppstår en ny spänning då hälften av den nu återfinns i ett gaturum.
Jag tycker alltså att det är ett mycket starkt förslag Fare-Söderlund presenterar, inte minst på den principiella nivån. Där arkitekterna inte särskilt förvånande fortsätter den arkitektoniska traditionen med betoning på visuell form och symbolik, lyckas Fare-Söderlund återuppväcka den urbana traditionen med betoning på rumslig närhet och utbyte.