Slussen - vad är det egentligen vi bygger?

Framtidens arkitektur ligger i det performativa.pdf

Download PDF • 388KB

På nationaldagen 2024 öppnade det som kallas Vattentorget i Stockholms mest omtalade och utdragna stadsbyggnadsprojekt. Förutsättningarna har varit exceptionella i alla bemärkelser men de heta debatterna, de oerhörda kostnaderna och allt vardagskrångel sjunker med tiden till botten och det som till slut träder fram blir en del av verkligheten med en självklarhet som är svår att ifrågasätta - arkitekturen och därmed stadsbyggandet är en konstart som har egenheten att inte bara åstadkomma representationer av verkligheten utan faktiskt vara något som i hög grad konstituerar verkligheten.

I den meningen är det märkligt hur undervärderat inte minst stadsbyggandet är, det sätter ju ramarna för det mesta som sker i samhället och är därmed ett helt grundläggande politisk verktyg när det gäller arbetet med dagens oerhörda sociala och miljömässiga utmaningar. Tidigare verkar detta ha varit en självklarhet i Sverige; vid byggandet av välfärdsstaten på 1900-talet, moderniseringen av jordbruket på 1800-talet eller skapandet av en administrativ centralstat på 1600-talet, var det självklart att dessa projekt krävde en grundläggande omstrukturering av Sveriges mark och det rum samhället utspelade sig i. Trots att vi ser geopolitikens återkomst i det globala maktspelet tycks vi idag inte se att hur vi hanterar marken är grunden till allt annat.

För att i den lilla skalan blixtbelysa detta kan vi återkomma till Slussen där Daniel Koch och jag skrev en kort artikel för tjugo år sedan (Arkitektur, nr 4, 2005) om vad vi utifrån de rumsanalyser vi arbetade med i vår forskargrupp Spatial Analysis and Design (SAD) på KTH kunde dra för slutsatser om de förslag som då låg på bordet. De skilde sig från dagens planer men grundstrukturen återfinns i det som nu sakta börjar träda fram likt ett Vasa efter 333 år på sjöbotten. Med hjälp av Tobias Nordström på Spacescape gjorde vi en analys av den bild som Nyréns arkitektkontor utfört (på samma sätt som alla arkitektkontor konstruerar miljöbilder av detta slag) för att illustrera både formen av det nya Slussen och hur det skulle befolkas av människor. Den byggda formen var naturligtvis korrekt men vi tvivlade mycket på om det komplexa stadsliv som denna bar upp på olika platser och stråk verkligen skulle bli så som illustrationerna visade.

Vi prövade detta med våra space syntax-analyser för att se vilka platser och stråk som var mer eller mindre sannolika att attrahera människor och vi fick ett helt annat resultat än Nyren's illustrationer. Vi översatte detta till bilder där människor spreds enligt analysen som kontrast till Nyréns bild. Det blev uppenbart att bron ned mot Skeppsbron (en föregångare till det som nu kallas Guldbron) skulle bli mycket avskild genom den barriär som de breda körfälten skapade och därför attrahera betydligt mindre människor än vad illustrationen visade. Här föreföll det troligt att människor i större mängd främst skulle röra sig på söndagar, sommartid och vid vackert väder. Den andra kopplingen från Södermalmstorg nedför en trappa till Kornhamnstorg (över det som nu heter Vattentorget) verkade ha helt andra förutsättningar att samla stora flöden genom att skapa ett direkt samband mellan korsningen av Götgatan och Hornsgatan ned till Kornhamnstorg och Stora Nygatan. Det finns många andra enskildheter men efter ett besök på det nu öppnande Vattentorget tror jag att vår förutsägelse fortfarande stämmer väl; om något år när trappan mellan Södermalmstorg och Vattentorget öppnar (vars utformning naturligtvis blir avgörande) så får vi se.

Den viktiga frågan är dock hur vi kan ge oss ut på så stora och extremt kostbara omgestaltningar av de rumsliga förutsättningarna för allt det som sedan ska ske utan underlag som ger tydliga indikationer på vad det är vi egentligen bygger. Det handlar om pengar som investeras i framtida verksamheter, politiska initiativ som tas för ett fungerande offentligt rum och allas ständiga kamp att få vardagen att fungera, där allt detta är beroende av en rumslig struktur som understödjer detta; alltför ofta har vi ju misslyckats med detta. Insikten att det behövs en större förståelse av vad den byggda formen egentligen gör har vuxit sedan vår analys av Slussen men det är förbluffande hur sakta det ändå går. Osäkerheten om vad det egentligen är vi bygger består.

[Om man söker under Archive på den här sidan kan man hitta fler texter om Slussen]