Vad vi talar om när vi talar om städer
- Lars Marcus
- Jan 1, 2024
- 5 min read
Updated: Nov 4, 2024
Stadsbyggnad, nr 2, 2024
Lars Marcus
Det råder ingen brist på samtal om städer idag; närmast alla stora samhällsfrågor är starkt kopplade till städer: segregation, räntor och CO2-utsläpp. Samtidigt är dessa samtal förbluffande tomma på det som gör att det överhuvudtaget finns städer. Städer är ju inte bara platser där saker råkar hända mot bakgrund av en stadsmiljö, den byggda staden gör det möjligt för människor att leva i en unik närhet, vilket gör att saker händer i städer som inte händer på andra platser. Städer ger upphov till unikt urbana fenomen.
Denna närhet förändrar både hur vi skapar ekonomiska värden och bygger sociala relationer. Den gör det möjligt för oss att specialisera oss i våra yrken eftersom det är nära till andra som kan det vi inte kan. Denna arbetsdelning höjer produktiviteten i ekonomin och bidrar till att större välstånd skapas, även om det inte säger något om hur detta välstånd fördelas. Men när vi specialiserar oss blir vi också sårbara eftersom vi inte förmår överleva på egen hand, vi blir beroende av andra som kan det vi själva inte kan, alltså människor som är olika oss själva. Vi flätar ett samhälle med band av nytta och utbyte som kan upplevas kyliga men där olikhet betingar ett högt värde.
Med större avstånd minskar både mängden och diversiteten i vad vi kan nå inom rimliga tidsrymder, om det så handlar om människor eller ting, vilket tvingar oss till en större grad av självförsörjning. Det sänker produktiviteten och gör oss mer lika när det gäller vad vi kan och vi knyter då varmare band av bekräftelse och identitet där likhet värderas högt. Naturligtvis är detta en förenkling, städer har en oerhörd komplexitet där allt detta sker samtidigt men om vi låter städers kakafoni dölja den oerhörda kraft som deras närhet utgör så kommer vi aldrig att förstå dem och därmed inte heller veta hur vi ska bygga vidare på dem.
För att städernas närhet ska existera krävs en oerhörd konstruktion som gör det drägligt för människor att leva och verka nära varandra, det vi så väl känner igen som den byggda staden. Utan den vore alla de fantastiska urbana fenomen vi talar om inte möjliga. Men trots att denna byggda stad utgör den största artefakten människan har skapat är den inte särskilt närvarande i dagens samtal om städer. Den är också förvånansvärt obeforskad och de praktiker som arbetar med att bygga och underhålla den är inte värderade i paritet med deras avancerade arbete.
När denna konstruktion väl är på plats sätter den närhet som den skapar igång krafter av ett oerhört slag som dessutom tenderar att vara självförstärkande. Om vi börjar med att se det ur ett ekonomiskt perspektiv så utgör denna närhet mellan många människor ett oerhört marknadsunderlag för varor och tjänster. Samtidigt utgör samma människor ett enormt utbud av arbetskraft. Med rätt balans kan detta utvecklas till en självförstärkande spiral där fler företag attraheras till staden på grund av utbudet av arbetskraft, vilket får det lokala marknadsunderlaget för varor och tjänster att växa, vilket i sin tur attraherar fler företag och sin tur fler människor och så vidare. Staden hamnar i en spiral av tillväxt som det är svårt för andra platser att konkurrera med. I förlängningen kan denna gravitation mot centrum blir problematisk eftersom den kan föröda sitt omland, men poängen jag vill peka på är att denna oerhörda urbaniseringskraft inte skulle existera utan en bebyggelse som gör det möjligt för människor att leva exceptionellt nära varandra.
Det kan vara svårt att se hur denna passiva maskin som står helt still är så produktiv. Den utgör inte en teknologisk produkt av det slag vi normalt tänker på, den är inte en maskin eller ett instrument med rörliga delar som aktivt producerar något utan utgör en passiv anläggning som genom att bara finnas till förhöjer effektiviteten hos andra mer aktiva företeelser som människor och maskiner. Därmed utgör staden vad den klassiska ekonomin menade med kapital, ett förkroppsligat arbete som förhöjer värdet på annat arbete. Vi kan bara föreställa oss den monumentala ineffektivitet som skulle uppstå i städer om det inte fanns en byggd stad som skapade ordning och förutsägbarhet i det arbete som dagligen utförs i dem.
Men den byggda staden förhöjer inte bara värdet på det arbete som utförs i dem, den förhöjer värdet även på mycket annat. Om vi tänker oss andra kapital som ekonomiskt, social och kulturellt kapital så höjer stadens rumsliga kapital värdet på alla dessa. När det gäller ekonomiskt kapital kan vi ta fallet med fastighetskapital där det är allmänt erkänt att det som skapar markvärden är läge, läge och läge, och vad är det som skapar läge om inte den byggda staden. I de flesta fall och särskilt i städer är det inte byggnaderna som skapar fastighetsvärdet utan just läget, vilket ju är en immateriell abstraktion skapad av den byggda staden, ett spatialt kapital! Om vi talar om socialt kapital i meningen att ha tillgång till ett stort nätverk av kontakter, så ökar även värdet av det i städer, och mer i större städer än mindre. Detsamma gäller kulturellt kapital om vi med det lite förenklat menar utbildning. Värdet av utbildning tenderar också att öka i större städer än i mindre, åtminstone om man mäter värde i lön.
Sammanfattningsvis kan man säga att städers rumsliga kapital förhöjer värdet på andra former av kapital så att den som sitter på ekonomiskt, socialt eller kulturellt kapital kan få detta att växa genom att bege sig till staden och dra nytta av dess spatiala kapital som i grund och botten handlar om närhet till andra människor. Vi kan till och med säg att den som saknar alla former av kapital ändå har skäl att bege sig till staden eftersom den om inget annat erbjuder denna närhet till andra som gör att mina chanser att vara på rätt plats när en möjlighet uppstår är större. Sammantaget gör detta städer till enormt kraftfulla attraktorer av människor och kapital. Denna enorma kraft som ligger bakom den globala urbaniseringen kan knappast överskattas.
Samtidigt är detta en förenklad berättelse som dessutom tenderar att bortse från urbaniseringens negativa sidor. Alla städer hamnar inte i positiva tillväxtspiraler, alla människor får inte högre lön och avkastning på sitt sociala och kulturella kapital, och den som saknar kapital är trots allt kanske inte så ofta på rätt plats när det händer. Det finns mycket som min berättelse kan kritiseras för men min poäng har inte varit att förneka detta utan att understryka att allt detta inte får dölja vad det är som i grund och botten skapar städer, och driver det som sker i dem – den byggda staden och det oerhörda kapital som dess närhet mellan människor utgör – det får inte dölja vad det är vi talar om när vi talar om städer.