Tidskriften Arkitektur, nr 2, 2008
Lars Marcus
I början av 90-talet kom arkitekturen in på kultursidorna. Vid tiden sågs det som en stor seger; äntligen skulle arkitektur diskuteras och kritiseras på samma nivå som konst och litteratur. Med lite distans kan man undra hur mycket av seger det var. Kultursidorna fungerar som ett slags samhällets expansionskärl där debatter kan tillåtas hetta till utan att få några egentliga konsekvenser. Hellre då arkitektur på samhälls- och ledarsidorna, inte minst som den redan finns där men utan att tas på allvar.
De två mest centrala begreppen i samhällsdebatten, ekonomi och politik, stammar från de grekiska orden för hus och stad (oikos och polis), det vill säga de två huvudområdena för arkitekter. Det antyder att ekonomi och politik har starka rumsliga dimensioner trots att detta sällan kommer till uttryck, förmodligen för att vi som på olika sätt arbetar med arkitektur inte varit tillräckligt bra på att formulera detta.
För att bli mer konkret. Vi lever idag i demokratiska marknadsekonomier. Både offentlighet, vilket är demokratins livsluft, och marknad är nu begrepp med uppenbart rumsliga rötter men som oftast hanteras utan sådana konnotationer. I praktiken definierar dock arkitekter, till exempel i stadsutvecklingsprojekt, både offentligheten och marknaden i mycket konkret mening. Genom den rumsliga struktur man utarbetar i ett sådant projekt blir exempelvis olika platser olika lätta att nå från omgivningen. Det ger varje adress ett lokalt marknadsområde, vilket skapar grundläggande förutsättningar för handel på de olika adresserna. En förklaring till de stora problem som våra förortscentra har idag torde just vara att de beroende på sina stadsdelars utformning getts påfallande små marknadsområden.
När det gäller offentlighet kan man utgå från debatten om segregation, ännu ett samhällsbegrepp med tydliga rumsdimensioner. Sveriges städer har under efterkrigstiden planerats utifrån en påtagligt segregerande stadsbyggnadsmodell där livet i olika stadsdelar skilts från varandra. Problemet är dock inte så mycket att människor med olika bakgrund inte bor grannar med varandra, det är situationen i mer eller mindre varenda stad i världen, det djupt störande i den svenska situationen är att vi inte ens möter varandra när vi lämnar våra bostäder eftersom det offentliga rummet i Sverige är så systematiskt segregerat. Vi har byggt en segregerad offentlighet.
Så kan man peka på fall efter fall där arkitekter på avgörande sätt griper in i angelägna samhällsfrågor utan att denna dimension av frågan problematiseras. Då är det frustrerande när kultursidorna väcker frågan om varför den svenska arkitekturen inte förmår fånga och ge uttryck åt samtiden. Arkitekturen finns ju överallt i samtidsfrågorna, den är bara inte paketerad på det sätt vi förväntar oss. Kan orsaken till vår blindhet vara att arkitekturen är så mycket mer involverad i samhällsutvecklingen än vad vi vågar se. Det är ju nämligen så att där andra konstarter arbetar med att representera verkligheten och därmed det samtida samhället, konstituerar arkitektur och stadsbyggande detta samhälle.